Okej, here goes…
Känns ju lite hemskt att lägga ut en sån ’hemsk’ bild (den vänstra;)), men med tanke på att det är historia så tänkte jag att jag får bjuda på det. Kanske det kan inspirera någon annan också. När man ser före- och efterbilder på internet när det gäller viktnedgång är det lite svårt att tro att det kan stämma. Men det kan faktiskt vara sant, nu har jag också varit med om det. Fast jag får erkänna att även jag har svårt att fatta att det är samma person på båda bilderna här ovanför, men det är faktiskt jag. I och för sig är det lite fel att skriva samma person eftersom jag inte riktigt känner mig som samma person, men det är jag på bilderna och jag har många vittnen;)
Jag mår i alla fall så mycket bättre och känner mig som 15 år yngre…
Hur gick det här till då???
Hur kom jag från min jojobantning och att känna mig allmänt plufsig till att hitta en kost där jag kan äta gott, vara mätt och gå ner i vikt och sedan hålla min vikt och känna mig pigg, fräsch, frisk och yngre.
Som jag skrev innan så har det varit en sk. jojobantning för mig under lång tid av mitt liv och jag har alltid kännt mig tjock och jag har fortfarande svår att kalla mig själv för smal. Min fysiska självbild får jag jobba mer på. Jag började banta för första gången när jag var 13 år och gick i 7:an. Detta låter säkert hemskt för många, men många andra känner nog också igen sig. Då var det min mamma som började med viktväktarna, och egentligen lät det ju bra, och man skulle lära sig äta ’nyttigt’ och hitta en kosthållning som man kunde hålla sedan. Lite gick jag ju ner i vikt och jag lärde mig att väga mat och räkna points. Det positiva var väl att jag lärde mig äta tomater. Eftersom man skulle äta så mycket grönsaker som möjligt, minst 5 à 100 g om dan tror jag det var. Då var ju tomater perfekt eftersom de vägde så mycket. Sen var det svårt att hålla vikten och kostråden med viktvägarna, jag orkade ju inte hålla på att mäta och väga hela tiden, sen blev jag ofta väldigt sugen. Andra bantningskurer jag provat är ”Fit for life”, ananasdieten, fasta, Flygvärdinnedieten, Protein och grönsaksdiet, GI och Livsmedelsverket. Givetvis har jag gått ner i vikt vid varje tillfälle, men sen har jag gått upp igen. Och efter varje barn (har 3 barn) var det svårare och svårare att gå ner i vikt. Ibland räckte det att ”hålla igen” , alltså en intensiv period med minskning av kalorier och lite ökade träning, a la Livsmedelsverket och det jag lärt mig när jag läste till Hemkunskapslärare, men så fort jag slappade av och inte följde någon kur gick jag upp igen. Sen efter 40 var det ännu svårare att gå ner några kilon.
Jag funderade mycket på hur jag skulle göra, om jag skulle vara nöjd med min kropp och inte tänka något mer på vikten, alla är vi ju olika älskade för dom vi är inuti. Men jag trivdes ju inte med min kropp och var gasig i magen och kände mig allmänt svullen. Sen bestämde jag mig för att jag måste göra något åt det och hade då läst en del om GI och tyckte det verkade vettigt med långsamma kolhydrater, det stämde ju bra med det jag lärt mig tidigare. Då hittade jag en webbsida www.giviktkoll.se som man kunde prenumerera på och fylla i vad man åt. Detta har ju alltid varit ett bra sätt för att få syn på vad man verkligen äter. När jag registrerade mig där fick jag även svara på många frågor som fick mig att tänka till och förbereda mig för min viktnedgång. Detta har varit till otroligt stor hjälp och stöd. Med hjälp av den sidan gick jag ner de första 10 kg. Jag brukade säga att jag åt en blandning av GI och LCHF eftersom jag åt några kolhydrater (som quinoa och bulgur) men jag var inte sparsam med fettet och åt aldrig lightprodukter, vilket GI rekommenderade. Precis i början av min viktnedgång så träffade jag en kompis i affären som också hade börjat med GI och hon sa något tänkvärt ”ja, nu får man liksom bestämma sig om man vill bli en rund liten gumma eller inte”, det ville jag inte!
Det är verkligen mycket som måste bearbetas mentalt när man börjar och ska gå ner i vikt. Väldigt mycket handlade om bemötandet, frågor och respons jag fick av andra. Ofta sa folk ”men du behöver väl inte gå ner i vikt”. Men nu handlar det ju inte om andra, utan om mig själv och vad jag trivs med. Jag tänkte att det hade varit mycket lättare om jag hade kunnat säga att jag var allergisk. Några gånger sa jag att jag var allergisk, men på lång sikt, alltså att jag gick upp i vikt. Fast idag kan jag med gott samvete säga det, för nu säger magen direkt ifrån att den inte mår bra om det kommer en gäng kolhydrater på samma gång.
Ett annat uttryck jag använt vid tillfällen när folk tycker att nu kan du väl unna dig detta, då säger jag ”jag unnar mig att må bra, därför avstår jag”.
Efter mina första 10 började det att bli trögt och min PT tyckte inte jag behövde gå ner så mycket mer och att jag kunde börja lägga på lite kolhydrater istället, och vips så började jag gå upp i vikt igen. Samtidigt hade jag börjat läsa boken ”Forskningsfusket” och ”Matrevolutionen” och började fundera på att minska ner ännu mer på kolhydraterna istället och öka på fettet., alltså testa LCHF på riktigt. Då läste jag Katrin Zytomierskas bok ”Dags att bli smal! LCHF på mitt sätt” och blev riktigt peppad att testa detta. Då började kilona rasa igen, helt otroligt. Samtidigt kände jag mig mycket mättare och började lära mig och inse hur kroppen egentligen fungerar. När jag insåg hur mycket inflammatoriska kolhydraterna är och hur bra fettet är för kroppen smög jag in LHCF kosten för hela familjen, och nu har vi snart ätit det i två år och det känns väldigt naturligt. Jag har väldigt svårt att tänka mig att gå tillbaka och äta enligt Livsmedelsverkets rekommendationer igen.
Några hälsovinster som familjen har gjort förutom att gå ner i vikt är:
Seboree i hårbotten har försvunnit
Minsta dottern som är 11 år, har Downs Syndrom och har haft medicin för att få igång magen i 10 år, behöver inte den längre.
Alla tjejer/kvinnor i familjen har inte några urinvägsinfektioner längre (innan gick vi på både tranbärsjuice och penicillin ganska ofta)
Svullen och gasig mage är helt borta.
Vi har varit helt friska i över två år nu.
Psoriasis på knäna är nästan helt borta.